I'm alive.

Och det firar jag med Bon Jovi och McDonald's. WohoO.

Min tatuering är skitsnygg, fast jag säger det själv. Och jag kan ju tillägga, att jag aldrig mer kommer att göra om det. Jag trodde att jag skulle dö. (Fast jag i smyg redan funderar på att fortsätta på den :p)
Och när jag där ojade mig av smärta och redan påbörjat mardrömmen säger de att detdär stället är ett av de smärtsammaste ställen man kan tatuera sig på. Och att det är värre ju mera muskler man har eller ju smalare man är. Nice. Hade jag vetat det hade jag fettat upp mig ordentligt i några år innan :) Jag kunde ju inte sluta när de redan börjat fast jag tänkte tanken många gånger. Jag brukar ha ganska hög smärttröskel, så när jag säger att det gjorde ont så gjorde det garanterat ont.
Innan jag gick dit intalade jag mig själv att inget är värre än när de tog ryggmärgsvätska av mig för typ 2 år sen - så fel man kan ha. Det här var värre och tog 2 timmar. Men nu är det över, smärtan är som bortglömd och jag har världens snyggaste tatuering. Bild får ni se imorgon, för nu är den indränkt i Bepanthen. I'm so happy. Wohoo. Over and out.